Nu ha ve hadd kallvere, kallsnidd´n, kallflistre, kallsneggen, snödrivern, snödrevan, snökörun, svallis´n, blankis´n, tjälasmäll´n, frussefile, nageltjäll´n, kallföttren, örstyngen, blötsnore å hurven.

Nu vänta klobbsnön, ovarnavattne, blåkasnön, skarpskaran, garaila, förfalle, slaskföre, blötskon å grannvere.

Sen val he tjälabränna, tjälamyggen, tjälabryt´n, småfågla, ogräse, kallvattne, solskine, brems´n å anne åt.

Sist kom swidar´n, bärplockninga, pärgrävninga, höstsola, kallregne å kallblåst´n.

Sen böri ne om ve kallvere.

Karin

”Våren är vackrast en vinterdag”

Carl Hammarén

Nog är det olika vad människor kan bli upprörda över. Det märkte jag häromdagen när jag besökte tätorten.

Körriktningsvisaren på bilen tyckte nog att 29 grader minus var alldeles för kallt för att fungera felfritt och hakade liksom upp sig. Fast jag drog tillbaka blinkspaken, så fortsatte det att blinka och blinka.  Det enda som till slut hjälpte, var att snällt parkera och slå av motorn. Två gånger hände detta oförklarliga fenomen under min ärenderunda i storbyn.

Själv har jag ibland muttrat lite tyst för mig själv, när medtrafikanter förutsätter att alla andra självklart ska veta vart de är på väg och därför inte blinkar. Men att köra omkring och blinka utan att svänga är absolut inte heller att rekommendera.

Minst två bilförare ilsknade till över mitt blinkande och visade med både minspel och kroppsspråk att detta trafikovett borde bestraffas med, om inte döden, så i alla fall med spöstraff på allmän plats.

Nåja, jag gjorde det ju inte med vilja. Tekniken spelar ibland små spratt som inte är så lätt att fixa, precis här och nu. Jag funderar också över varför de arga trafikanterna båda var av manligt kön. Var det bara en slump, eller hade det att göra med att jag, den galna blinkerskan, är kvinna? Dessutom med blond hårfärg. Eller kanske de, på var sitt håll, hade haft en ovanligt dålig dag och behövde släppa loss sina aggressioner på någon okänd som var på tryggt avstånd i en annan bil? I så fall gjorde jag ju en riktigt god gärning, för då slapp kanske någons fru, barn eller husdjur senare utstå detta utlopp av hat.

För mig är det en gåta och nästan lite roligt att man kan bli så arg, eller rent ut sagt förbannad över små förtretligheter i vardagen, när det finns stora och riktigt allvarliga saker som många fler borde reagera på.

Om blinkfadäsen händer fler gånger ska jag komma ihåg att veva ner rutan och ha en bra replik till hands. Men än har jag inte kommit på den.

Karin

”Signa-förfan-lera!”

Citat av Malåbo

Det svenska folket har tydligen under de senaste decennierna tagit sig friheten att leva ett par år längre. I alla fall har medellivslängden ökat, enligt en rapport från Socialstyrelsen och SKL. Av någon outgrundlig anledning finns flest människor med högst medellivslängd i välbärgade kommuner i och runt huvudstaden.

Sådana oförutsedda kostnader för pensionssystemet går inte för sig. ”Rätten” att jobba kvar på sitt arbete bör höjas till 69 års ålder, sa socialförsäkringsminister Ulf Kristersson den här veckan.

Ord som rättighet eller valfrihet låter ju väldigt positiva, men har ingen praktisk verklighetsförankring för en stor del av medelmänniskorna. Ett snabbt getöga på siffrorna i det orangefärgade kuvertet räcker (i alla fall för mig) att undra vad den hypotetiska summan kan betyda och vara värd, den dagen jag behöver den.

Hur länge en människa klarar att arbeta beror naturligtvis på en mängd olika faktorer. Vilket yrke man har, vilken arbetsplats man arbetar på, hur effektiv man förväntas vara och många fler omständigheter som t.ex. mental och fysisk hälsa.

Alla arbetar ju som bekant inte på en bekväm stol eller från ett talarpodium i Plenisalen som du, herr minister. Hur skulle det se ut förresten? Om vi alla skulle tränga ihop oss på din stol skulle ju det ofattbara kunna hända. Nämligen att du själv oturligt nog ramlade mellan stolarna.

Borde inte ministrar av alla de slag, istället lägga alla slipsknutar på att engagera sig i att de unga generationerna ska ha en rättighet till en väl fungerande skola, som ger barnen och ungdomarna grundläggande kunskaper. Därefter rätten att inte behöva gnabbas med mor- och farföräldrar om de arbetstillfällen som erbjuds. De kommer att generera pensionspengar de också.

Trötta, nötta och utslitna måste få lämna sin plats i arbetslivet åt nya fräscha hjärnor och kroppar. Helst lite innan deras förväntade medellivslängd plötsligt tar slut. För ett medellångt liv är trots allt bara ett medelvärde och en livstid en väldigt obestämd tid att leva.

Kanske skulle pensionskakan också räcka längre om inte vissa gapade över så oerhört stora bitar som omöjligen kan rymmas i en enda människas mun, medan andra snällt får nöja sig med pyttesmå smulor som knappt känns på tungan, trots att de arbetat hela sitt liv. Så fungerar det i alla fall med andra sorts kakor.

Regeringen sneglar ju ofta längtansfullt mot det Stora Landet i Väst och verkar uppriktigt vilja (inte helt utan framgång) att vi i Kalla Nord ska bli lite mer som dem, fast i miniatyr förstås. Landet med de riktigt stora feta grejerna, där var och en sköter sitt och skiter i andra. Förutom de, som av sin rena godhet engagerar sig i välgörenhetsgalor eller serverar i soppköken förstås.

I den jämförelsen måste jag ändå få konstatera, att futtiga två års svensk livslängdsökning inte är något att skryta om. I Amerika kan man utdömas till straff som är fyra livstider och trettiosju år långa, åtminstone om man varit riktigt ond.

Det, Ulf Kristersson, det kallar jag för livslängd.

Karin

”Ingen kan lägga en aln till sin livslängd”

Bibeln